vill bara säga hur det känns...

SAKER MAN INTE VILL HÖRA
- Slappna av så ska ni se att det ordnar sig!
- Vet ni inte hur man gör?
- Öva så går det bättre...
- Ska inte ni skaffa barn snart?
- Det är väl bara att byta ställning...
- TÄNK INTE PÅ DET!
- Använd kudde under rumpan! (Får jag ägglossning varje månad då?)
- Du kan låna mina barn, speciellt på helgmorgonarna!
- Tänk va mycket pengar ni får över!
- Äh, deppa inte, du slipper hudbristningar!
- Så fort du slutar tänka på barn,så hände det säkert av sig sjävt!
- Vad väntar ni på?
- Njut så länge ni inte har några, man blir så bunden osv (okej, ge mig dina då!)
- Jag hann knappt sluta med mina p-piller, så blev jag gravid.
- Du spänner dig för mycket.
- Adoptera så ska ni se att ni får ett RIKTIGT barn sedan. (Vad är då ett adopterat barn?...)
- Att föda barn är det värsta jag har varit med om, det gjorde sååå ont. Var glad att du slipper.
- Kanske ska du köpa lite sexiga underkläder...?
- Nä, jag skyddar mig inte. Jag får väl göra abort om jag skulle bli gravid

SAKER MAN GÄRNA VILL HÖRA
Att du är genuint intresserad av hur det går till och hur det fungerar med IVF. Om du frågar hur det är bör du också vara beredd på att ta att man inte alltid mår så bra- det är en berg- och dalbana att vara ofrivilligt barnlös, man gråter mycket ibland...
Om du frågar så låt mig och min man välja hur mycket vi vill berätta.

VILL DU FÖRSÖKA FÖRSTÅ HUR MAN KAN KÄNNA DET?
Jag vill gärna dela mina känslor angående ofrivillig barnlöshet med dig, för jag vill att du försöker förstå min kamp. Denna kamp har väckt starka känslor inom mig och det kan vara lätt för andra att misstolka det jag visar utåt. Genom att dela med mig av mina tankar hoppas jag att jag själv blir bättre på att klara av min kamp och att du kanske kan förstå mig lättare.

De ord jag vill sätta på mina känslor är förvirrad, stressad, rädd, ensam, skyldig, arg och ledsen.

Jag känner mig förvirrad, för jag har alltid trott att jag var fertil. I alla år har jag skyddat mig för att undvika att bli gravid och när vi nu vill ha ett barn så visar det sig att det inte går.

Jag känner mig stressad. Vi försökte få barn en lång tid innan vi var tvungna att inse att vi hade problem. Efter det fick vi vänta för att få tid hos doktorn, för att få tid för den ena undersökningen efter den andra, för att vänta på provsvar, för att vänta på mensen, för att vänta på rätt dag i menscykeln... tiden går och vi blir äldre. Kommer jag någonsin hinna bli mamma?

Jag är rädd. Allt känns plötsligt så osäkert- tänk om vi aldrig kan bli föräldrar? Vilken medicin måste jag ta? Kommer jag få biverkningar? Vilka undersökningar måste jag gå igenom? Kommer de att göra ont?
Jag känner mig ensam. Jag blir ständigt påmind om att vi inte fungerar som andra. Vänner, släktingar och arbetskamrater blir gravida utan problem. Bebisar och mammor med barnvagnar finns plötsligt överallt. Samtalen på jobbet handlar ofta om barn och man får ofta frågor om det inte är dags att skaffa barn snart... Man ler och svarar inte än men inom sig känner man sig ensam och hjärtat värker av sorg...

Jag kan ibland känna skuld. Mina föräldrar/ svärföräldrar pratar om barnbarn men jag kanske kan inte ge dem några... Jag känner mig misslyckad och okvinnlig.

Jag blir lätt arg. Tyvärr riktas min ilska ibland åt fel håll. Det jag är arg över är min kropp, som inte fungerar som den ska. Jag blir arg eftersom barnlösheten tar så mycket kraft ifrån mig- kraft från att vara en trevlig vän, en kärleksfull partner, en energisk arbetskamrat...Jag blir arg när jag ser unga gravida kvinnor som kedjeröker eller hör om en kompis som just gjort sin andra abort för att hon struntat i att skydda sig än en gång.

Jag känner mig ledsen. Jag har alltid trott att jag skulle bli mamma och nu känns framtiden så osäker.
Jag gråter mycket och kan samtidigt känna skuld för att jag gör det.
Men jag känner allt som händer i min kropp och varje mens blir det månatliga bekräftandet på vårt misslyckande, varje månad känner jag en sorg.

Min barnlöshet påverkar förhållandet till andra.
Du kan hjälpa mig på följande sätt:Fråga mycket i stället för att bara att bara ge goda råd.
Om du vill låta mig berätta, så ta verkligen tid till det. Det är känsliga privata saker som jag avslöjar och det känns bra att veta att du inte måste rusa iväg inom tio minuter.
Om du känner dig lite obekväm och är rädd för att säga fel saker så berätta det för mig. Försök vara taktfull.
Ibland kanske jag kan skämta om vår barnlöshet men det innebär inte att det känns roligt om andra gör det.
Var tålmodig. Jag kanske fortfarande är deppig och ledsen om två år. Allt tar tid och min sorg blir inte mindre utan tvärtom.
Jag hoppas att du låter mig ha alla mina olika känslor, även positiva sådana.
Dela din styrka med mig. Mitt självförtroende har fått sig en törn och jag bli glad när du säger att jag är duktig som klarar av allt. Ta mig med på en trevlig shoppingtur eller en kul lunchdate så att jag kan glömma våra strävanden ibland.
Tack för att du vill försöka förstå!! mitt operfektaliv bland alla perfekta människor. //ragdoll